Fram till 1961 låg Björck & Börjessons antikvariat på Drottninggatan, i nr 62. Det var där jag lärde känna Gustaf Otto Adelborg. Vi blev så småningom någorlunda bekanta, under rätt speciella förutsättningar. Adelborg berättade med tiden en del om sitt liv och sitt författarskap för mig och han gav mig också rätt många brev, som han utväxlat med svenska författare och med andra vänner. Sådana förtroenden brukar man ju behålla för sig själv, men Adelborg försäkrade mig både muntligen och skriftligen att jag fick göra vilket jag ville av det material han gett mig och flera gånger antydde han, på sitt ganska tydliga vis, att han väntade sig att jag efter hans död skulle berätta något om hurdan han var och vad han uträttat.

Det senare hade hunnit bli relativt känt innan han gick bort, strax före jul. Däremot var det förhållandevis få människor som träffade honom utanför hans arbete. Eftersom sambandet mellan hans liv och hans dikt föreföll mig höra till det intressantaste hos honom, tänkte jag därför, medan minnet ännu är färskt, försöka ge några intryck av denne mycket märklige man och säregne författare. Jag ber läsaren ursäkta om skildringen ibland blir något personlig; det ligger i sakens natur att jag har tyckt det var mer i Adelborgs anda att berätta rakt på sak i stället för att framställa mig själv som ”skrivaren” eller ”en förlagsman i Stockholm”.

I bottenvåningen på Björck & Börjessons gamla hus fanns en butik, där man emellertid mest sålde restupplagor. De ackrediterade boksamlarna klev rätt igenom den och ut genom en sidodörr, för att sedan klättra en eller två trappor upp. Jag hade turen att tidigt bli bekant med Erik Rosén, en framstående kännare av nyare svensk litteratur, som innan han drog sig tillbaka knappast hade sin like i svenska antikvariat, lika litet som Adelborg hade något på sitt område.

De bägge herrarna residerade i ett inre rum, två trappor upp i den fantastiska labyrint av bokhyllor som B&B;:s hus utgjorde. Till detta koncentrat av antikvariskt vetande släpptes man emellertid inte in; herr Rosén kom ut i ett förrum, lyssnade förbindligt, försvann in i den stora boklabyrinten och återkom i många fall med det man sökte.

Eftersom jag huvudsakligen samlade nyare litteratur, hade jag ingenting att göra med Adelborg, som var företagets expert på äldre böcker. Jag hade emellertid vänner som berättade om Adelborgs enorma kunnighet när det gällde gamla rariteter, om hans bisarra personlighet och något häftiga humör, som höll även storsamlare i respekt. Det berättades också om hans tre originella essayböcker, alla utkomna för länge sen. De hade, liksom hans skaldekamrat Ivar Conradsons, ett blekt rykte som pekoral, vilket emellertid just börjat att något naggas i kanterna. Axel Liffner och flera andra av mina vänner bland fyrtiotalsförfattarna lade i dagen en helt annan syn på Adelborg och Conradson och detta fick mig att köpa Adelborgs tre essaysamlingar, som man då lätt och billigt kunde få hos B&B;, som f.ö. också gett ut den sista av dem.

Någon tid efteråt meddelade Erik Rosén vid ett av mina besök att herr Adelborg hört talas om saken och gärna ville hälsa. Det blev en paus och efter en stund skred en mycket stor och lång gammal herre långsamt in i rummet. Han var klädd i en grå arbetsrock, gick sakta och lutade åt lite olika håll ibland, men förde sig ändå imponerande. Hans uppsyn var fryntlig och han log med huvudet på sned, men blicken bakom glasögonen var skarp. Han förhörde sig om mitt intryck av hans böcker. Jag svarade sanningsenligt att jag tyckte de var så intressanta att jag inte kunde förstå varför de tagits emot med så mycket hån och löje. Han föreföll någorlunda nöjd med svaret, men mumlade att det hela var så länge sedan och att han själv i mycket lämnat dem långt bakom sig. Så tog han adjö och skred åter in i labyrinten. Det hela var ungefär som när man ute i ett alldagligt landskap oförmodat möter en älg eller någon annan reslig varelse som verkar komma från en försvunnen urtid.

Vid mina fortsatta besök stötte jag då och då på herr Adelborg och en dag frågade han om jag hade lust att se ”visningsrummet”. Om det hade jag hört talas och följde förväntansfullt med en trappa ner, där Adelborg tog fram en nyckel och något ceremoniöst låste upp dörren till vad som måste ha varit salen i en gammal privatvåning. Man kände sig som Mowgli när han kom in i den bortglömda skattkammaren där konungens ankus låg. Här stod på hyllor och i montrar en större samling antikvariska sällsyntheter än jag förut sett i hela mitt liv. Adelborg gick runt, tog ut en bok här och pekade på en där. Stiernhielms Hercules, Dahlbergs Suecia, udda delar av Atlantican och mycket mycket annat.

Det var en rolig stund, men den blev också rätt ansträngande. Adelborgs konversationsteknik i visningsrummet, som jag senare ofta skulle uppleva, påminde nämligen inte så lite om salig professor Martin Lamms sätt att tentera. Adelborg vände en bok i handen och sa: - Den här är ju ganska vacker. Men första upplagan är det ju inte, för den här är från 1798 och den första kom ju… eh…? Pausen markerades av en uppfordrande blick. Jag kunde i regel inte alls fylla i de rätta årtalen. I början blev jag generad, men sade mig plötsligt, ungefär som Officern i Drömspelet, att jag inte längre behövde gå i skolan och att jag kunde ge fan i Adelborg och hans årtal. Följaktligen sa jag att det inte var någon idé att han frågade, eftersom jag inte visste något om äldre upplagor.

Adelborg fnös ilsket, men åtrade sig och muttrade något, varpå han fortsatte visningen. Senare under vår bekantskap hade jag stor glädje av att komma ihåg det tillfället. Med Gustaf Otto Adelborg, som med de flesta kraftfulla och dominerande personligheter, kunde man i längden bara umgås genom att någorlunda hövligt men bestämt hålla på sina egna värderingar och inte gå in under hans.

De flesta böckerna hade på pärmens insida en anteckning med Adelborgs prudentliga stil, om kollationering av sidor, planscher etc. En framstående kollega, bokhandlare P. Thulin, har i en artikel betygat att andra antikvariatmän inför en sådan anteckning ansåg sig ha full garanti för att boken varit som Adelborg beskrev den när han haft den i handen.

Herr Adelborg uppträdde emellertid inte bara som museiintendent under denna och följande visningar. Då och då inflikade han en liten antydan om att den boken kunde vara en lämplig hörnsten i en samling av äldre vitterhet och att priset, som ofta satts för 10 eller 15 år sedan, var rätt förmånligt.

Mina intressen och tillgångar tillät mig inte att nappa på några rariteter; jag ville vid den tiden många gånger hellre ha ett exemplar av t.ex. Eyvind Johnsons Lettre recommendée än en Swecia antiqua och i rummet fanns knappast någon bok tryckt senare än 1900.

Även i fortsättningen stötte jag ibland ihop med Adelborg hos B&B; och sedan jag råkat fräsa ifrån mig i visningsrummet gick samtalen betydligt mera otvunget. Jag fick en allt större respekt för hans eminenta kunnighet, jag fick också se den stora Linnékatalog han hjälpt British Museum att göra, en viktig bibliografisk insats, som han själv ansåg ganska måttlig. Jag märkte så småningom att han såg på sin verksamhet på antikvariatet som något sekundärt, att han fortfarande ansåg sig vara författare, fast han inte givit ut någon bok på tjugofem år.

Jag visste att han varit vän till Vilhelm Ekelund och när jag 1949 blivit redaktör för BLM frågade jag om han inte hade lust att lägga fram några minnen av Ekelund, som nyss dött. Adelborg avböjde, men sade att han skulle tänka på saken. Och för Adelborg var detta inte en tom fras, sådana fanns inte för honom. Några år senare fick han en ny impuls, när professor Algot Werin, som höll på med en monografi över Ekelund, bad honom teckna ner sina hågkomster, som en källskrift. Adelborg satte sig till verket och 1952 fick jag till min överraskning en artikel med den karakteristiska titeln ”Utredning till belysande av Vilhelm Ekelunds position”. Där fanns några formuleringar som kanske kunde ge de lättroade anledning att dra en aning på mun, men i sin helhet var artikeln både noga genomtänkt och pläderade skarpsinnigt för en från Adelborgs utgångspunkter rimlig uppfattning.

Den kom in i sommarnumret och framkallade flera uppskattande notiser, som beredde Adelborg både nöje och glädje – han var inte bortskämd med att folk tog honom på allvar eller ens gav honom anständig behandling i anmälningar.

På hösten samma år släppte han ut två Ekelund-uppsatser, två artiklar om Conradson och en om sin gamle chef, Karl Börjesson, i en bok med titeln Redogörelser och utredningar. Också den mottogs på det hela taget mycket välvilligt. Även om det förekom missljud i kören och även om författaren bistert ogillade en del av berömmet, som föreföll honom slappt och felaktigt motiverat, var mottagandet utan jämförelse det bästa som någon av hans böcker hade fått. Inte minst gladde det honom att några yngre kritiker ställde sig förstående.

Adelborg fick, till största delen med orätt, för sig att jag skulle ha någon andel i den ökade förståelsen för hans författarskap genom publiceringen i BLM, och visade sig allt välvilligare när vi stötte ihop på antikvariatet. Hösten 1953 frågade han mig plötsligt om jag kunde tänka mig att komma och hälsa på honom, eftersom han kunde ha något att visa som möjligen kunde vara av intresse.

Uppgifterna om Adelborgs enstöringsliv utanför tjänsten var samstämmiga, även hans närmaste arbetskamrater hade knappast någonsin besökt honom. Jag blev därför mycket överraskad, men tackade ja och fick en skriftlig bekräftelse med omsorgsfulla tidsangivelser, möjliga alternativ och t.o.m. en liten kartskiss över Atlasområdet, där han bodde.

Jag glömde skissen hemma, men under mina studentår hade jag brukat lufta av mig några monstruöst ledsamma timmar i nordiska språk genom att utforska Vasastan och lyckades därför ta mig fram till Robert Almströmsgatan. Den börjar i ett portvalv vid Rörstrandsgatan och går, ett kvarter lång, ner mot Karlbergssjön i en backe. Den har en svag krök, av det slag som gör gator behagliga, och små trädgårdar framför husen. Även i oktobermörkret såg den inbjudande och idyllisk ut.

I Adelborgs hem dominerade emellertid inte de egenskaperna. Han var en förekommande värd, men hans bostad präglades i hög grad av hans demonstrativa avsky för allt som verkade flärd. Han hade ett rum med kokvrå och badrum, högst upp i nr 3.

Ritualen vid mina besök, som så småningom blev två eller tre om året, var ständigt densamma. Adelborg öppnade dörren med en kort kommentar till min ankomsttid, gillande om jag kom precis, lätt grymtande om jag var sen. Jag hängde av mig rocken och han frågade om jag ännu följt hans råd och låtit förstora fickorna ända ner till sömmarna, så att jag kunde ha tio böcker i varje. Jag förnekade detta och vi gick in, förbi badrummet, där det kalla bad som Adelborg tog varje morgon, och som säkert bidrog till hand utomordentliga hälsa, redan stod upphällt, efter vad man kunde se genom dörren. Hans enda rum belystes av en glödlampa utan skärm. Möblerna bestod av en säng, med radio och vägglampa, några bord och åtskilliga stolar, två avröjda, men alla övriga till bristningsgränsen belamrade med böcker, tidningar, herr Adelborgs kontorsskjorta, som han bytt mot en ledigare storrutig av cowboysnitt, påsar som han kunde tänkas på användning av och mängder av ospecificerade ägodelar, något varierande från gång till gång. Det fanns två bokhyllor, som mest inrymde detektivromaner, en hel del ryska klassiker, flera böcker av Gide, något av den tidens oskuldsfulla pornografi. På väggarna hängde en stor svit kolteckningar av Ivar Conradson, med en hemlighetsfull, romantisk svärta bakom de något solkiga glasen, vidare en världskarta och ett par av bröderna von Wrights fågellitografier.

Adelborg var själv en utomordentligt prydlig person och strävade tydligt efter att även ha städat hemma, men han såg inte så bra och var ofta mycket trött när han kom hem – till dess han var sjuttio tjänstgjorde han alla vardagar, till sin död vid åttiotvå, tisdag-fredag. Fönstret släppte inte igenom mycket av utsikten, ljusreklamen på Thules chokladfabrik tvärs över sjön kastade brokiga reflexer på den mattgrå rutan. Strax nedanför gick de ideliga tågen till och från de norra linjerna. Dunkandet i skenskarvarna ackompanjerade Adelborgs berättelser.

Jag ombads varje gång ceremoniellt att ta plats i ett hörn, under en litografi av sädesärlan, en husfågel på Adelborgs barndoms herrgård. Bredvid stod förtäringen, som alltid bestod av konjak och bananer. Jag, som i regel cyklade till dessa visiter, gjorde ringa åverkan på konjaken, trots Adelborgs uppmuntran att inte spotta i glaset, men själv var han ännu försiktigare och drack på senare år knappast alls. Bananerna ingick i hans ordinarie diet; han var en sybaritisk kännare av olika, för lekmannen likartade sorter. Han var sedan tjugotalet vegetarian och levde huvudsakligen på en soppa, som han lagade varje måndag.

Adelborg satt i andra ändan av rummet med sin ask grekiska cigaretter bredvid sig och rökte flitigt. På andra sidan om honom låg en lapp där han skrivit upp de punkter han ville diskutera. Han började i regel med någon fråga som aktualiserats av ett brev, en artikel han läst e.d. Så gick han över till antikvariatbranschen, där han hade mycket bestämda och numera rejält konservativa åsikter.

Samtalet bestod till stor del i att han berättade saker ”som han ville att någon skulle veta”. I regel var det sådant som jag inte hade möjlighet att göra något åt; ibland kunde jag hjälpa honom med en eller annan praktiskt detalj, lämna honom upplysningar om någon yngre skribent som tagit upp hans eller Conradsons verk o.s.v. Som slutpunkt kom så i regel det som var huvudsyftet bakom hans inbjudan: någon fråga som rörde hans fortsatta författarskap.

Första gången, och ett par år framåt, gällde det hans memoarverk, Självbiografiskt och Minnen. Till min stora förvåning plockade han mot slutet av mitt första besök fram ett maskinskrivet manuskript – utskrivet av en dam på B&B; – och bad mig läsa ett kapitel. Det gjorde jag och blev både konfunderad och förtjust, en känsla som ökades allteftersom jag vid senare besök undan för undan fick läsa resten. Jag tror inte min reaktion hade någon betydelse för Adelborg, som var fullt på det klara med att han åstadkommit något ovanligt och märkligt. Men något av det tvivel som ansätter varje författare före publiceringen hade väl även han och kanske kunde jag ge honom en försmak av publikens reaktion.

Jag rådde honom ivrigt att ge ut boken. Det gjorde han, men fick betala den själv – Redogörelser hade gått så dåligt att Carl Björkman på Wahlström & Widstrand inte ville ta fler böcker av Adelborg, som absolut ville att den skulle komma på hans gamla förlag. Mitt erbjudande att försöka placera den på Bonniers, där jag då inte hade andra uppdrag än att redigera BLM, avvisade han och pungade ut med 3 500 kronor i tryckkostnader. (Adelborg erkände länge inte inflationen när det gällde bokpriser. Han gjorde det inte heller för egen del och vägrade ta emot löneförhöjningar, varför hans inkomster inte var särdeles lysande. Med sitt enkla levnadssätt hade han emellertid ändå lagt undan ett litet kapital, som skulle ge honom en tryggad ålderdom.)

Kritiken kan närmast kallas lysande – knappast någon memoar eller biografi 1954 mottogs bättre, men publiken svek totalt den påvert utstyrda volymen, som såg ut som om den gjorts på ett accidentstryckeri i Flen 1910; omslaget vädjade till intresset för det kuriösa som då ännu knappast spritt sig i vidare kretsar. Sammanlagt såldes till jul 330 exemplar och det hela blev en dyr historia för Adelborg. När han bjöd hem mig efter jul för att diskutera läget, fick jag dock intrycket att han trots allt var mycket nöjd. Han hade fått upprättelse för den smälek han burit på i femtio år och dagligen levat med. Med hans läggning grämde det honom säkert mindre att han själv lidit en ekonomisk förlust än det skulle gjort om han hade åsamkat någon annan den.

Den anmälan som glest gladde honom kom från en författare med mycket annorlunda utgångspunkter.

Tack för nr 9 av BLM.

Birgitta Trotzigs anmälan av min bok var ju förbluffande, så välskriven och så fint djuppejlande. Jag har skrivit till henne och uttryckt min förvåning och uppskattning.
Tidigare har hon skickat mig sin nya bok ”Bilder”. Jag tackade, men var icke i stånd att uttala något omdöme. Man märker ju för all del, att det är något särskilt med den – men motivvalet är mig alltför främmande.
Jag visste ju att min bok skulle bli uppmärksammad – men det är en överraskning, att den blivit så positivt bedömd i långa artiklar i flertalet stora tidningar (D.N., Sv.D., St.T., Sydsv.D., Skånska Dagbl., G H T, Ups. Nya T, m.f.).

Brev till Å.R. 18.11.54

Strax därpå satte Adelborg i gång med en fortsättning på memoarerna, som behandlade hans utlandsår 1909-18. Den kom ut hösten 1956 och fick ungefär samma mottagande som den första delen: fin kritik och ringa försäljning. Men Adelborg hade nu definitivt kommit i rampljuset och det berodde närmast på honom själv i vilken mån han ville uppehålla sig där. Han fotograferades och intervjuades, det började stå artiklar om honom i olika tidningar och han fick ganska många brev från olika korrespondenter. Han fick också kontakt med några unga akademiker, av vilka ett par i långt högre grad än jag kom att bli personliga vänner till honom. Han började få fler besökare i sitt hem, även om de fortfarande var strängt ransonerade.

Jag försökte livligt animera honom att fortsätta sina minnen med en tredje del, om hans tid i Stockholm, men det ville han inte göra så länge han var kvar hos Björck & Börjesson, och där förblev han till sin dödsdag. Han började visserligen göra några utkast, som återfanns bland hans efterlämnade papper, men de blev inte mer än första försök.

I stället blev huvudpunkten vid våra senare sammanträffanden en annan bok, nämligen Ivar Conradsons nya arbete, som han delvis lät mig se.

Aftnarna med Adelborg var högst intressanta, men de var också rätt ansträngande. Han var inte fallen för småprat, utan ville bara tala om väsentligheter. Han ville helst tala själv, men krävde en oavlåtlig uppmärksamhet av sin formelle medkonversatör. Likaså ställde han stora krav på ens minne, som förutsattes var lika gott som hans eget, vilket var osvikligt, säkert en av de egenskaper som gjort honom till en skicklig antikvariatman. Om han nämnde ett namn och man frågade vem det var, kunde han ytterst förtörnat upplysa om att han berättat det, kanske för fem år sedan, eller skrivit om mannen i en bok som man läst tio år tidigare.

För övrigt kom vi emellertid bra överens, trots en mycket stor skillnad i åsikter, som säkert även Adelborg var medveten om, fast han föredrog att ignorera den, liksom i fråga om Birgitta Trotzig, därför att han spårade ett positivt intresse för hans författarskap.

Vi talade så gott som uteslutande om böcker, som litteratur och samlarobjekt, och om honom själv och det gick bra. De första gångerna jag var något torr i halsen när jag cyklade hem över S:t Eriksplan, av den balansgång mellan bråddjupen jag tyckte mig ha utfört, men snart struntade jag i om jag oavsiktligt råkade misshaga honom och likt många uppbrusande människor lugnade han sig snart när hans irritation inte mötte gensvar. Han var samtidigt en mycket vänlig man.

Åke Runnquist.

Ur BLM, februari 1966.