Back to www.bjorckochborjesson.se - main page.

Adelborg, Gustaf-Otto
1883-1965.



"Gustaf-Otto Adelborg, här avkonterfejad av Gunnar Brusewitz, var utan tvivel den mest orginelle av alla dem som arbetat på Björck & Börjessons."
Bilden och texten från framsidan till Bokvännen. 1982: 1.
Bilden även publicerad tidigare i Stockholms-tidningen den 17 september 1958.
VÖBAM's arkiv har förvärvat originalet från antikv.bokh. Åke Anderssons dödsbo.


  1. Brev från G-O Adelborg till Gösta Kåge, Hultsfred.
  2. "En boksynt man" - Av Gustaf Näsström.
  3. "Björck & Börjessons - ett antikvariat med historia" - Av Bengt Rur.
  4. "Herr Adelborg – ett porträtt ur minnet" - Av Åke Runnquist.
  5. "Adelborg i BLM" - Av Olof Lagercrantz.
  6. "Adelborgs tystnad följdes av klarspråk" - Av Richard Swartz.
  7. Brev till Richard Swartz från Roland de Thorest de Thorey.
  8. Bilder.
  9. Böcker av Gustaf-Otto Adelborg.

Brev från G-O Adelborg till Gösta Kåge, Hultsfred.



VÖBAM inköpte ett exemplar av ovan nämnda bok, Redogörelser, på ett antikvariat. I boken låg detta brev från författaren Gustaf-Otto Adelborg till bokens ägare, Gösta Kåge.


"En boksynt man" av Gustaf Näsström.

EN BOKSYNT MAN
Gunnar Brusewitz och jag tillfredsställde häromdagen en gammal längtan, nämligen att få träffa skriftställaren GUSTAF-OTTO ADELBORG mitt i hans yrkesutövning som expert i Björck & Börjessons antikvariat. Vi fann den nu 75-årige mannen i antikvariatets allra heligaste, ett litet rum en trappa upp, fyllt av gamla rariteter i vackra band på hyllor och i vitriner, och vi lät honom visa oss bibeltryck från 1500-talet, Livius' romerska historia i Schroderus' översättning från 1626, läckra utgåvor av svensk vitterhet från 1700-talet och naturvetenskapliga verk från tidigt 1800-tal.
   Jag minns Gustaf-Otto Adelborg från 1921, då han ännu inte hade tillträtt sin plats hos Björck & Börjesson utan, nyligen hemkommen från en mångårig vistelse i Tyskland och Ryssland, ägnade sig åt sitt skriftställarskap. Just det året arbetade han på en samling betraktelser, som han delvis publicerade i boulevardtidningen Figaro och som två år senare kom ut i bokform under titeln "Afsides".

   I Figaros vackra 1700-talslokaler vid Västra Trädgårdsgatan 19, där det – tyvärr på lösa grunder – sades att C. G. von Brinkman hade hållit sina berömda témottagningar för Karl Johans-tidens sköna fruar, mötte jag en dag Gustaf-Otto Adelborg och David Sprengel, som även han skrev i Jörgens gamla blad. Det var ett kusligt fascinerande möte. Sprengel var redan då känd för sin perfiditet och fullständiga hänsynslöshet, och den spelade han ut mot tidningens redaktör, en blid och stillsam norrman vid namn Hans G. Dahl, medan hans vän Adelborg lyssnade under bistert laddad tystnad. Jag hade känslan av att se ett par underligt ensamma skuggfigurer ur seklets barndom, sturiga trotsare mot den borgerliga meningen och emfatiska bekännare av Vilhelm Ekelund, Ivar Conradson och andra vilsna fåglar i svensk dikt.
   37 år senare möter jag på nytt Gustaf-Otto Adelborg, och nu gör han intryck av en gammal latinlektor, bister i blicken (det kommer sig av några svåra ögonoperationer) men sirlig och älskvärt förekommande i sina manér. Skriftställaren inom honom är alltjämt levande men får träda tillbaka för bokexperten, som vinnlägger sig om att vara alltigenom grundlighet, konsekvens och exakthet. Den sidan av honom har hans kollega Petrus Thulin nyligen skildrat i ett mycket erkännande porträtt till 75-årsdagen i tidsskriften Svensk Bokhandel.
   Det är minsann en mycket märklig gärning Gustaf-Otto Adelborg utfört till bokvännernas tjänst. Själv bedömer han sin insats med en nästan utplånande anspråkslöshet, men hans verk motsäger honom. Under snart fyra decennier har han skrivit sina mönstergilla kataloger över svenska privatsamlingar, rariteter och olika specialområden – från topografi över allsköns humaniora till naturvetenskaper – och varje omsorgsfull bibliofil bevarar dessa kataloger såsom förblivande uppslagsböcker.


   Skriftställaren Gustaf-Otto Adelborg är en ytterst självständig personlighet, som icke viker en tum från sin särpräglade övertygelse. Bokexperten med samma namn är däremot först och sist en urban service-man, som ödmjukt ställer sina vittomfattande och gedigna kunskaper till bokmarknadens förfogande. Hans inskrifter i gamla böcker ger i all sin korthet uttömmande besked, och vad han inte vet om t.ex. Linnés biografi torde inte vara mycket värt att veta. När British Museum 1933 utgav sin stora katalog över Linnés verksamhet var det också han som fick granska hela korrekturet med särskild hänsyn till de svenska texterna.
   Gunnar M. Silfverstolpe brukade tala om människor som är "rena under bringan". Gustaf-Otto Adelborg är en sådan människa, helt fri från choser och poser, genomlyst av andlighet, en aristokrat i ordets rikaste betydelse. Brusewitz och jag kände oss glada och stolta att ha lärt känna en så ovanlig man, och det är den glädjen vi velat dela med oss av här i spalten.

GUSTAF NÄSSTRÖM

Ur Stockholms-tidningen, 17 september 1958.


Artikeln som
[PDF-fil, 61 kb]
Artikeln som[DOC-fil, 27 kb]

"Björck & Börjessons - ett antikvariat med historia"

"Björck & Börjessons - ett antikvariat med historia" av Bengt Rur. Artikeln ursprungligen införd i Bokvännen - utgiven av Sällskapet Bokvännerna. 1982: 1. Sid 3-11. Utlagd med tillstånd av författaren.
[PDF-fil, 96 kb]
[DOC-fil, 45 kb]

"Herr Adelborg – ett porträtt ur minnet" - Av Åke Runnquist.

Fram till 1961 låg Björck & Börjessons antikvariat på Drottninggatan, i nr 62. Det var där jag lärde känna Gustaf Otto Adelborg. Vi blev så småningom någorlunda bekanta, under rätt speciella förutsättningar. Adelborg berättade med tiden en del om sitt liv och sitt författarskap för mig och han gav mig också rätt många brev, som han utväxlat med svenska författare och med andra vänner. Sådana förtroenden brukar man ju behålla för sig själv, men Adelborg försäkrade mig både muntligen och skriftligen att jag fick göra vilket jag ville av det material han gett mig och flera gånger antydde han, på sitt ganska tydliga vis, att han väntade sig att jag efter hans död skulle berätta något om hurdan han var och vad han uträttat.

Det senare hade hunnit bli relativt känt innan han gick bort, strax före jul. Däremot var det förhållandevis få människor som träffade honom utanför hans arbete. Eftersom sambandet mellan hans liv och hans dikt föreföll mig höra till det intressantaste hos honom, tänkte jag därför, medan minnet ännu är färskt, försöka ge några intryck av denne mycket märklige man och säregne författare. Jag ber läsaren ursäkta om skildringen ibland blir något personlig; det ligger i sakens natur att jag har tyckt det var mer i Adelborgs anda att berätta rakt på sak i stället för att framställa mig själv som ”skrivaren” eller ”en förlagsman i Stockholm”.

I bottenvåningen på Björck & Börjessons gamla hus fanns en butik, där man emellertid mest sålde restupplagor. De ackrediterade boksamlarna klev rätt igenom den och ut genom en sidodörr, för att sedan klättra en eller två trappor upp. Jag hade turen att tidigt bli bekant med Erik Rosén, en framstående kännare av nyare svensk litteratur, som innan han drog sig tillbaka knappast hade sin like i svenska antikvariat, lika litet som Adelborg hade något på sitt område.

De bägge herrarna residerade i ett inre rum, två trappor upp i den fantastiska labyrint av bokhyllor som B&B;:s hus utgjorde. Till detta koncentrat av antikvariskt vetande släpptes man emellertid inte in; herr Rosén kom ut i ett förrum, lyssnade förbindligt, försvann in i den stora boklabyrinten och återkom i många fall med det man sökte.

Eftersom jag huvudsakligen samlade nyare litteratur, hade jag ingenting att göra med Adelborg, som var företagets expert på äldre böcker. Jag hade emellertid vänner som berättade om Adelborgs enorma kunnighet när det gällde gamla rariteter, om hans bisarra personlighet och något häftiga humör, som höll även storsamlare i respekt. Det berättades också om hans tre originella essayböcker, alla utkomna för länge sen. De hade, liksom hans skaldekamrat Ivar Conradsons, ett blekt rykte som pekoral, vilket emellertid just börjat att något naggas i kanterna. Axel Liffner och flera andra av mina vänner bland fyrtiotalsförfattarna lade i dagen en helt annan syn på Adelborg och Conradson och detta fick mig att köpa Adelborgs tre essaysamlingar, som man då lätt och billigt kunde få hos B&B;, som f.ö. också gett ut den sista av dem.

Någon tid efteråt meddelade Erik Rosén vid ett av mina besök att herr Adelborg hört talas om saken och gärna ville hälsa. Det blev en paus och efter en stund skred en mycket stor och lång gammal herre långsamt in i rummet. Han var klädd i en grå arbetsrock, gick sakta och lutade åt lite olika håll ibland, men förde sig ändå imponerande. Hans uppsyn var fryntlig och han log med huvudet på sned, men blicken bakom glasögonen var skarp. Han förhörde sig om mitt intryck av hans böcker. Jag svarade sanningsenligt att jag tyckte de var så intressanta att jag inte kunde förstå varför de tagits emot med så mycket hån och löje. Han föreföll någorlunda nöjd med svaret, men mumlade att det hela var så länge sedan och att han själv i mycket lämnat dem långt bakom sig. Så tog han adjö och skred åter in i labyrinten. Det hela var ungefär som när man ute i ett alldagligt landskap oförmodat möter en älg eller någon annan reslig varelse som verkar komma från en försvunnen urtid.

Vid mina fortsatta besök stötte jag då och då på herr Adelborg och en dag frågade han om jag hade lust att se ”visningsrummet”. Om det hade jag hört talas och följde förväntansfullt med en trappa ner, där Adelborg tog fram en nyckel och något ceremoniöst låste upp dörren till vad som måste ha varit salen i en gammal privatvåning. Man kände sig som Mowgli när han kom in i den bortglömda skattkammaren där konungens ankus låg. Här stod på hyllor och i montrar en större samling antikvariska sällsyntheter än jag förut sett i hela mitt liv. Adelborg gick runt, tog ut en bok här och pekade på en där. Stiernhielms Hercules, Dahlbergs Suecia, udda delar av Atlantican och mycket mycket annat.

Det var en rolig stund, men den blev också rätt ansträngande. Adelborgs konversationsteknik i visningsrummet, som jag senare ofta skulle uppleva, påminde nämligen inte så lite om salig professor Martin Lamms sätt att tentera. Adelborg vände en bok i handen och sa: - Den här är ju ganska vacker. Men första upplagan är det ju inte, för den här är från 1798 och den första kom ju… eh…? Pausen markerades av en uppfordrande blick. Jag kunde i regel inte alls fylla i de rätta årtalen. I början blev jag generad, men sade mig plötsligt, ungefär som Officern i Drömspelet, att jag inte längre behövde gå i skolan och att jag kunde ge fan i Adelborg och hans årtal. Följaktligen sa jag att det inte var någon idé att han frågade, eftersom jag inte visste något om äldre upplagor.

Adelborg fnös ilsket, men åtrade sig och muttrade något, varpå han fortsatte visningen. Senare under vår bekantskap hade jag stor glädje av att komma ihåg det tillfället. Med Gustaf Otto Adelborg, som med de flesta kraftfulla och dominerande personligheter, kunde man i längden bara umgås genom att någorlunda hövligt men bestämt hålla på sina egna värderingar och inte gå in under hans.

De flesta böckerna hade på pärmens insida en anteckning med Adelborgs prudentliga stil, om kollationering av sidor, planscher etc. En framstående kollega, bokhandlare P. Thulin, har i en artikel betygat att andra antikvariatmän inför en sådan anteckning ansåg sig ha full garanti för att boken varit som Adelborg beskrev den när han haft den i handen.

Herr Adelborg uppträdde emellertid inte bara som museiintendent under denna och följande visningar. Då och då inflikade han en liten antydan om att den boken kunde vara en lämplig hörnsten i en samling av äldre vitterhet och att priset, som ofta satts för 10 eller 15 år sedan, var rätt förmånligt.

Mina intressen och tillgångar tillät mig inte att nappa på några rariteter; jag ville vid den tiden många gånger hellre ha ett exemplar av t.ex. Eyvind Johnsons Lettre recommendée än en Swecia antiqua och i rummet fanns knappast någon bok tryckt senare än 1900.

Även i fortsättningen stötte jag ibland ihop med Adelborg hos B&B; och sedan jag råkat fräsa ifrån mig i visningsrummet gick samtalen betydligt mera otvunget. Jag fick en allt större respekt för hans eminenta kunnighet, jag fick också se den stora Linnékatalog han hjälpt British Museum att göra, en viktig bibliografisk insats, som han själv ansåg ganska måttlig. Jag märkte så småningom att han såg på sin verksamhet på antikvariatet som något sekundärt, att han fortfarande ansåg sig vara författare, fast han inte givit ut någon bok på tjugofem år.

Jag visste att han varit vän till Vilhelm Ekelund och när jag 1949 blivit redaktör för BLM frågade jag om han inte hade lust att lägga fram några minnen av Ekelund, som nyss dött. Adelborg avböjde, men sade att han skulle tänka på saken. Och för Adelborg var detta inte en tom fras, sådana fanns inte för honom. Några år senare fick han en ny impuls, när professor Algot Werin, som höll på med en monografi över Ekelund, bad honom teckna ner sina hågkomster, som en källskrift. Adelborg satte sig till verket och 1952 fick jag till min överraskning en artikel med den karakteristiska titeln ”Utredning till belysande av Vilhelm Ekelunds position”. Där fanns några formuleringar som kanske kunde ge de lättroade anledning att dra en aning på mun, men i sin helhet var artikeln både noga genomtänkt och pläderade skarpsinnigt för en från Adelborgs utgångspunkter rimlig uppfattning.

Den kom in i sommarnumret och framkallade flera uppskattande notiser, som beredde Adelborg både nöje och glädje – han var inte bortskämd med att folk tog honom på allvar eller ens gav honom anständig behandling i anmälningar.

På hösten samma år släppte han ut två Ekelund-uppsatser, två artiklar om Conradson och en om sin gamle chef, Karl Börjesson, i en bok med titeln Redogörelser och utredningar. Också den mottogs på det hela taget mycket välvilligt. Även om det förekom missljud i kören och även om författaren bistert ogillade en del av berömmet, som föreföll honom slappt och felaktigt motiverat, var mottagandet utan jämförelse det bästa som någon av hans böcker hade fått. Inte minst gladde det honom att några yngre kritiker ställde sig förstående.

Adelborg fick, till största delen med orätt, för sig att jag skulle ha någon andel i den ökade förståelsen för hans författarskap genom publiceringen i BLM, och visade sig allt välvilligare när vi stötte ihop på antikvariatet. Hösten 1953 frågade han mig plötsligt om jag kunde tänka mig att komma och hälsa på honom, eftersom han kunde ha något att visa som möjligen kunde vara av intresse.

Uppgifterna om Adelborgs enstöringsliv utanför tjänsten var samstämmiga, även hans närmaste arbetskamrater hade knappast någonsin besökt honom. Jag blev därför mycket överraskad, men tackade ja och fick en skriftlig bekräftelse med omsorgsfulla tidsangivelser, möjliga alternativ och t.o.m. en liten kartskiss över Atlasområdet, där han bodde.

Jag glömde skissen hemma, men under mina studentår hade jag brukat lufta av mig några monstruöst ledsamma timmar i nordiska språk genom att utforska Vasastan och lyckades därför ta mig fram till Robert Almströmsgatan. Den börjar i ett portvalv vid Rörstrandsgatan och går, ett kvarter lång, ner mot Karlbergssjön i en backe. Den har en svag krök, av det slag som gör gator behagliga, och små trädgårdar framför husen. Även i oktobermörkret såg den inbjudande och idyllisk ut.

I Adelborgs hem dominerade emellertid inte de egenskaperna. Han var en förekommande värd, men hans bostad präglades i hög grad av hans demonstrativa avsky för allt som verkade flärd. Han hade ett rum med kokvrå och badrum, högst upp i nr 3.

Ritualen vid mina besök, som så småningom blev två eller tre om året, var ständigt densamma. Adelborg öppnade dörren med en kort kommentar till min ankomsttid, gillande om jag kom precis, lätt grymtande om jag var sen. Jag hängde av mig rocken och han frågade om jag ännu följt hans råd och låtit förstora fickorna ända ner till sömmarna, så att jag kunde ha tio böcker i varje. Jag förnekade detta och vi gick in, förbi badrummet, där det kalla bad som Adelborg tog varje morgon, och som säkert bidrog till hand utomordentliga hälsa, redan stod upphällt, efter vad man kunde se genom dörren. Hans enda rum belystes av en glödlampa utan skärm. Möblerna bestod av en säng, med radio och vägglampa, några bord och åtskilliga stolar, två avröjda, men alla övriga till bristningsgränsen belamrade med böcker, tidningar, herr Adelborgs kontorsskjorta, som han bytt mot en ledigare storrutig av cowboysnitt, påsar som han kunde tänkas på användning av och mängder av ospecificerade ägodelar, något varierande från gång till gång. Det fanns två bokhyllor, som mest inrymde detektivromaner, en hel del ryska klassiker, flera böcker av Gide, något av den tidens oskuldsfulla pornografi. På väggarna hängde en stor svit kolteckningar av Ivar Conradson, med en hemlighetsfull, romantisk svärta bakom de något solkiga glasen, vidare en världskarta och ett par av bröderna von Wrights fågellitografier.

Adelborg var själv en utomordentligt prydlig person och strävade tydligt efter att även ha städat hemma, men han såg inte så bra och var ofta mycket trött när han kom hem – till dess han var sjuttio tjänstgjorde han alla vardagar, till sin död vid åttiotvå, tisdag-fredag. Fönstret släppte inte igenom mycket av utsikten, ljusreklamen på Thules chokladfabrik tvärs över sjön kastade brokiga reflexer på den mattgrå rutan. Strax nedanför gick de ideliga tågen till och från de norra linjerna. Dunkandet i skenskarvarna ackompanjerade Adelborgs berättelser.

Jag ombads varje gång ceremoniellt att ta plats i ett hörn, under en litografi av sädesärlan, en husfågel på Adelborgs barndoms herrgård. Bredvid stod förtäringen, som alltid bestod av konjak och bananer. Jag, som i regel cyklade till dessa visiter, gjorde ringa åverkan på konjaken, trots Adelborgs uppmuntran att inte spotta i glaset, men själv var han ännu försiktigare och drack på senare år knappast alls. Bananerna ingick i hans ordinarie diet; han var en sybaritisk kännare av olika, för lekmannen likartade sorter. Han var sedan tjugotalet vegetarian och levde huvudsakligen på en soppa, som han lagade varje måndag.

Adelborg satt i andra ändan av rummet med sin ask grekiska cigaretter bredvid sig och rökte flitigt. På andra sidan om honom låg en lapp där han skrivit upp de punkter han ville diskutera. Han började i regel med någon fråga som aktualiserats av ett brev, en artikel han läst e.d. Så gick han över till antikvariatbranschen, där han hade mycket bestämda och numera rejält konservativa åsikter.

Samtalet bestod till stor del i att han berättade saker ”som han ville att någon skulle veta”. I regel var det sådant som jag inte hade möjlighet att göra något åt; ibland kunde jag hjälpa honom med en eller annan praktiskt detalj, lämna honom upplysningar om någon yngre skribent som tagit upp hans eller Conradsons verk o.s.v. Som slutpunkt kom så i regel det som var huvudsyftet bakom hans inbjudan: någon fråga som rörde hans fortsatta författarskap.

Första gången, och ett par år framåt, gällde det hans memoarverk, Självbiografiskt och Minnen. Till min stora förvåning plockade han mot slutet av mitt första besök fram ett maskinskrivet manuskript – utskrivet av en dam på B&B; – och bad mig läsa ett kapitel. Det gjorde jag och blev både konfunderad och förtjust, en känsla som ökades allteftersom jag vid senare besök undan för undan fick läsa resten. Jag tror inte min reaktion hade någon betydelse för Adelborg, som var fullt på det klara med att han åstadkommit något ovanligt och märkligt. Men något av det tvivel som ansätter varje författare före publiceringen hade väl även han och kanske kunde jag ge honom en försmak av publikens reaktion.

Jag rådde honom ivrigt att ge ut boken. Det gjorde han, men fick betala den själv – Redogörelser hade gått så dåligt att Carl Björkman på Wahlström & Widstrand inte ville ta fler böcker av Adelborg, som absolut ville att den skulle komma på hans gamla förlag. Mitt erbjudande att försöka placera den på Bonniers, där jag då inte hade andra uppdrag än att redigera BLM, avvisade han och pungade ut med 3 500 kronor i tryckkostnader. (Adelborg erkände länge inte inflationen när det gällde bokpriser. Han gjorde det inte heller för egen del och vägrade ta emot löneförhöjningar, varför hans inkomster inte var särdeles lysande. Med sitt enkla levnadssätt hade han emellertid ändå lagt undan ett litet kapital, som skulle ge honom en tryggad ålderdom.)

Kritiken kan närmast kallas lysande – knappast någon memoar eller biografi 1954 mottogs bättre, men publiken svek totalt den påvert utstyrda volymen, som såg ut som om den gjorts på ett accidentstryckeri i Flen 1910; omslaget vädjade till intresset för det kuriösa som då ännu knappast spritt sig i vidare kretsar. Sammanlagt såldes till jul 330 exemplar och det hela blev en dyr historia för Adelborg. När han bjöd hem mig efter jul för att diskutera läget, fick jag dock intrycket att han trots allt var mycket nöjd. Han hade fått upprättelse för den smälek han burit på i femtio år och dagligen levat med. Med hans läggning grämde det honom säkert mindre att han själv lidit en ekonomisk förlust än det skulle gjort om han hade åsamkat någon annan den.

Den anmälan som glest gladde honom kom från en författare med mycket annorlunda utgångspunkter.

Tack för nr 9 av BLM.

Birgitta Trotzigs anmälan av min bok var ju förbluffande, så välskriven och så fint djuppejlande. Jag har skrivit till henne och uttryckt min förvåning och uppskattning.
Tidigare har hon skickat mig sin nya bok ”Bilder”. Jag tackade, men var icke i stånd att uttala något omdöme. Man märker ju för all del, att det är något särskilt med den – men motivvalet är mig alltför främmande.
Jag visste ju att min bok skulle bli uppmärksammad – men det är en överraskning, att den blivit så positivt bedömd i långa artiklar i flertalet stora tidningar (D.N., Sv.D., St.T., Sydsv.D., Skånska Dagbl., G H T, Ups. Nya T, m.f.).


Brev till Å.R. 18.11.54

Strax därpå satte Adelborg i gång med en fortsättning på memoarerna, som behandlade hans utlandsår 1909-18. Den kom ut hösten 1956 och fick ungefär samma mottagande som den första delen: fin kritik och ringa försäljning. Men Adelborg hade nu definitivt kommit i rampljuset och det berodde närmast på honom själv i vilken mån han ville uppehålla sig där. Han fotograferades och intervjuades, det började stå artiklar om honom i olika tidningar och han fick ganska många brev från olika korrespondenter. Han fick också kontakt med några unga akademiker, av vilka ett par i långt högre grad än jag kom att bli personliga vänner till honom. Han började få fler besökare i sitt hem, även om de fortfarande var strängt ransonerade.

Jag försökte livligt animera honom att fortsätta sina minnen med en tredje del, om hans tid i Stockholm, men det ville han inte göra så länge han var kvar hos Björck & Börjesson, och där förblev han till sin dödsdag. Han började visserligen göra några utkast, som återfanns bland hans efterlämnade papper, men de blev inte mer än första försök.

I stället blev huvudpunkten vid våra senare sammanträffanden en annan bok, nämligen Ivar Conradsons nya arbete, som han delvis lät mig se.

Aftnarna med Adelborg var högst intressanta, men de var också rätt ansträngande. Han var inte fallen för småprat, utan ville bara tala om väsentligheter. Han ville helst tala själv, men krävde en oavlåtlig uppmärksamhet av sin formelle medkonversatör. Likaså ställde han stora krav på ens minne, som förutsattes var lika gott som hans eget, vilket var osvikligt, säkert en av de egenskaper som gjort honom till en skicklig antikvariatman. Om han nämnde ett namn och man frågade vem det var, kunde han ytterst förtörnat upplysa om att han berättat det, kanske för fem år sedan, eller skrivit om mannen i en bok som man läst tio år tidigare.

För övrigt kom vi emellertid bra överens, trots en mycket stor skillnad i åsikter, som säkert även Adelborg var medveten om, fast han föredrog att ignorera den, liksom i fråga om Birgitta Trotzig, därför att han spårade ett positivt intresse för hans författarskap.

Vi talade så gott som uteslutande om böcker, som litteratur och samlarobjekt, och om honom själv och det gick bra. De första gångerna jag var något torr i halsen när jag cyklade hem över S:t Eriksplan, av den balansgång mellan bråddjupen jag tyckte mig ha utfört, men snart struntade jag i om jag oavsiktligt råkade misshaga honom och likt många uppbrusande människor lugnade han sig snart när hans irritation inte mötte gensvar. Han var samtidigt en mycket vänlig man.

Åke Runnquist.

Ur BLM, februari 1966.


"Adelborg i BLM" - Av Olof Lagercrantz.

I Februarihäftet [1966] av BLM berättar Åke Runnquist om Gustaf Otto Adelborg. Det är en uppsats värdig sitt föremål, direkt, enkel, precis. Adelborg bodde i Atlasområdet på Kungsholmen. Runnquist berättar om sina visiter i hemmet, som endast få såg: ” Hans enda rum belystes av en glödlampa utan skärm. Möblerna bestod av en säng, med radio och vägglampa, några bord och åtskilliga stolar, två avröjda, men alla övriga till bristningsgränsen belamrade med böcker, tidningar, herr Adelborgs kontorsskjorta… Fönstret släppte inte igenom mycket av utsikten, ljusreklamen på Thules chokladfabrik tvärs över sjön kastade brokiga reflexer på den mattgrå rutan. Strax nedanför gick de ideliga tågen till och från de norra linjerna. Dunkandet i skenskarvarna ackompanjerade Adelborgs berättelser. Jag ombads varje gång ceremoniellt att ta plats i ett hörn, under en litografi av sädesärlan, en husfågel på Adelborgs barndoms herrgård. Bredvid stod förtäringen, som alltid bestod av konjak och bananer.”

Endast inför en levande svensk hade Adelborg restlöst
(1) kapitulerat – Ivar Conradson. Adelborg bekostade tryckningen av Conradsons berömda bok ”Om djur” och var en lika avgjord dödsfiende till katten som mästaren. Runnquist berättar: ”En enda gång råkade jag Ivar Conradson hemma hos Adelborg. Conradson var en älskvärd, toujours herre med ett ledigt, nästan muntert sätt. I motsats till Adelborg verkade han i hög grad road även av prat och det var nästan rörande att se Adelborg försöka mildra sitt onekligen något sträva och oböjliga sätt och falla in i Conradsons lediga ton.”

I Conradsons efterföljd blev Adelborg mer och mer kritisk mot kristendomen. I ett brev skrev han : ”Det finnes, som jag numera ser saken, inget bestämt, påtagligt att trygga sig till. Inget ord att hålla sig till, ingen personlig Gud, ingen viss, gudainspirerad Messias. Men det finnes rätt och orätt, sant och osant. Falskhet och orättfärdighet att avslöja, bekämpa. Kraven blir strängare, hårdare ju mer man kan, ju mer man förstår – att inte låta sig dragas ned i hyckleri, självgodhet, känslolöshet.”

Åke Runnquist betecknar Adelborgs självbiografiska volymer som unika i vår litteratur och tillägger: ”Det är för närvarande modernt – och riskfritt – att angripa Herbert Tingsten och nedvärdera hans minnen. Man kan beklaga att dessa inte blev två volymer i stället för fyra, men man kan inte förneka att verkets första del och styckevis även dess fortsättning, genom sitt intryck av uppriktighet, som få andra böcker förmedlar känslan av omedelbar kontakt med ett liv, pulserande av tanke och passion. Jag vet bara ett verk bland svenska memoarer som tycks överträffa dem på den punkten och det är Adelborgs.”

Åke Runnquist slutar sin uppsats med dessa sanna ord: ”De flesta är benägna att, i långt högre utsträckning än vad Adelborg klagar över i sina minnen, hänge sig åt eftergifter och undanflykter, för att ha det lite bekvämare och fridfullare. Även den som inte kan eller vill följa honom i spåren måste ovillkorligen beundra honom för hans författarskap och som den djupt originella och självständiga människa han var.”

Kan Åke Runnquist inte redigera en Adelborgvolym där nya generationen får lära känna denna ovanliga människa!

Olof Lagercrantz


(1)"REST-LÖS, (i sht i tyskpåvärkat spr.) . fri från rester l. lämningar o. d.; som utförts l. sker o. d. på ett sådant sätt, att inga rester uppkomma l. bli kvar l. att ingenting blir över l. att allt som hör till saken omfattas, undantagslös, fullständig, total; ss. adv. äv.: helt o. hållet.
Andrahandsdikter, hvilka kunna så godt som restlöst förklaras som nedslag af en utifrån kommande impuls. BÖÖK SvStud. 440 (1913)."
ur Svenska Akademiens ordbok.


"Adelborgs tystnad följdes av klarspråk" - Av Richard Swartz.
ur SVD 19 februari 2009.

Strävsam. Gustav-Otto Adelborgs närmast barnsliga allvar och hans ovilja gentemot högfärd och koketterier manifesterades i hans språk. Efter flerårig självrannsakan lyckades han med att skapa ett modernt och tillgängligt språk i sina personligt hållna betraktelser.

Gustav-Otto Adelborg är en numera bortglömd författare från förra seklet som skrev mycket litet, inalles sex böcker, de tre första nästan oläsbara (åtminstone som han själv såg det) medan de tre sista tillhör det märkligaste vår litteratur äger. De första tre skrevs någorlunda inpå varandra i ungdomen, de tre sista på kort tid först i framskriden ålder. Där emellan ligger 30 år av tystnad. Den skulle nästan få honom att gå under. Adelborgs ämnen är få, egentligen bara de största och svåraste. Ideligen återkommer han till dem. De kan ha sammanfattas som frågan hur vi kan och bör leva, till en början formulerad i Jesu och Kierkegaards efterföljd. Men snart skulle han vända sig mot kristendomens moral och språkbruk. I stället skulle katten – detta ”rovdjur i förfall” – komma att spela en demiurgisk roll i Adelborgs föreställningsvärld och detta inte bara i symbolisk eller poetisk mening. Katten förkroppsligar då rent bokstavligen det onda och gemena och städas följaktligen ut, ungefär som Jesus. Frågan är om vad vi gör med våra liv överlever också hans långa tystnad som andra fyller ut med anekdoter om honom. Med tiden blir det allt elakare. Han utmålas som kuf, en suput och stolle som i slängkappa och på rullskridskor tar sig fram på Unter den Linden i Berlin; att det inte är sant gör för många bara historien bättre. Om det över huvud taget går att tala om ett intresse för Adelborg under dessa år så ligger det helt vid sidan av vad han själv finner angeläget eller verkligen sysslar med. Denna långa tystnad tror jag att man måste föreställa sig som en tid av nästan förstörande självkritik. Adelborg, så ofta och grundligt misshandlad av kritiker (Böök, K-E Forsslund), skulle in i det sista förbli sin egen mest skoningslöse granskare. Hans författarskap kan sägas framskrida genom ständig revision och förkastelse av nästan allt vad han tidigare skrivit, och lätt gör han det varken för sig själv eller andra. Dock finns inga skäl till denna utmönstring: hans tidigare prosa kan över långa sträckor läsas som en ofrivillig parodi på sig själv, denna pedantiska omständighet som tar vägen över tankstreck för att gå ner sig i bisatser, en orytmisk anhopning av bestämningar i syfte att beskäftigt ringa in eller peka ut vad författaren vill nå fram till, men utan att läsaren känner lust att följa honom (en tidig studie av sörmländsk naturskönhet förblir ett undantag). I denna tidiga stil låter sig inte alltid avgöras om alla adjektiv står för sökandet efter en så exakt formulering som möjligt eller återspeglar oförmåga till just detta. De tre första böckerna lider under denna strävan efter uttömmande färdighet, ciselerade meningar med utvikningar som för honom nära löjet, fastän bisatsernas trängsel inbjuder till ett slags medkänsla genom att så uppenbart ändå vara mer plågsam för upphovsmannen själv än för läsaren.

Men det parodiska – egentligen komiska – hos denna prosa uppstår ur det allra största allvar. Adelborg menar vad han säger. Hans ord måste därför ha täckning, och när inga ord finns för det han vill täcka vidtar denna närkamp med språket som kan påminna om en snickare i sin bod väljer bland virket för att finna något som går att tälja eller hyvla till någonting användbart. Först efter 30 år i denna virkeskammare skulle det lyckas Adelborg och som alltid förblir han själv sin egen strängaste kritiker: ”Jag besatt ingen talang att lättvindigt forma språket, utan fick liksom hugga och bygga mig fram till en anhopad, samlad formulering”. Den svenska prosans kungsled är sagan, skrönan, naturskildringen eller ordmåleriet i största allmänhet, ofta på stor duk och med grov pensel. Men Adelborg hör hemma i en urban och långt modernare tradition där hans egentliga tema är han själv, utan förklädnader eller omvägar. I allt han skriver finns denna essäistiska ansats, fullt utbildad redan i debuten 1907 som är en bekännelse till just ”det personligt andliga” i liv och konst. Året därpå kommer boken om Upsala där han går lös på bildningshögfärd och hela det pretentiösa studentlivet, på stadens förkonstlade atmosfär där akademiker och studenter utgör överklass. ”Våga vedervåga” är ett våldsamt angrepp på den snobbistiska känslan av överlägsenhet, försedd med vit mössa. Men också på Upsala: till och med vattnet skulle smaka illa, Adelborg kallar staden ”ohygglig” (Thomas Bernhard skulle ha gillat ett sådant omdöme). Boken är fullstoppad med vindskupor, nattliga besök med plötsliga förolämpningar eller filosofiska utfall som vore vi inte i Upsala utan i Prag, mitt uppe i någon gotiskt skräckroman á la Meyrink. Men det flaneras också en hel del. Någon skön ung man beundras, skygga ögonkast byts i skymningen; att den som åtrås ofta är en kroppsarbetare med naken, svettig överkropp tycks för Adelborg göra intellektuell strävan och utbildning än mer förkastlig än den redan är. Kroppsarbetet, skriver han i sin tredje bok, ”Afsides” från 1923, är den ”renhårigaste” av alla arbeten genom att det inte rör vid det inre, inte förstör anden. Ty hos Adelborg handlar det mest först som sist om ande, om människans själsliv. Ett Kierkegaardskt ord som ”innerlighet” förekommer ofta i hans tidiga skriverier. Det byts mot ”sluten” alldeles innan han tystnar för att ersättas med ”öppenhjärtig” i den sista, intensiva fasen av skrivande efter den långa tystnaden. De här orden kan stå som vägmärken i en utveckling som tydligare än hos någon annan svensk författare jag känner till utspelar sig just i språket, en metamorfos från den dunkelt-snåriga (”kvalmiga” skulle Adelborg själv ha sagt) till det klara och nästan smärtsamt precisa. Denna förvandling hade kunnat kallas mirakulös om den inte till stor del bestått i att Adelborg avlägsnat sig just från ungdomens kristligtreligiösa föreställningar. Det var samma väg den beundrade vännen Ivar Conradson slog in på av Adelborg utan förbehåll uppfattad som än större begåvning än han själv (och vida större än den i unga år så beundrade Vilhelm Ekelund). Men medan Conradson blir sin begåvning trogen till priset av ett alltmer dogmatiskt-hermetiskt uttryck tar sig Adelborg genom sin långa tystnad fram till ett språk av största tillgänglighet utan att tumma på vare sig allvar eller skärpa. ”Redogörelser och utredningar” är den underbara titeln på den bok som 1952 inleder den intensiva sista skaparfasen i detta författarskap. Den är också varudeklaration: utan metaforer, utan retoriska grepp handlar det just om vad som anges på omslaget, och det är förvånande att Bertil Malmberg med sitt fina gehör och höga mening om just Adelborg, talar om hans ”gammelmansaktigt stela prosa”.Vilken missuppfattning! I stället har vi att göra med ett fullkomligt modernt, funktionalistiskt språk, en stil så att säga bortom alla stilar, i tjänst uteslutande hos den uppgift Adelborg ställt sig utan att snegla mot grannlåt eller dekoration: det mesta av dagens svenska prosa framstår vid en jämförelse som journalistiskt torftig eller oförargligt artonhundratalsprunkande.

Det tre sista böckerna är bokslut och uppgörelse med tidigare auktoriteter och åsikter, även med börd och barndomens herrgårdsmiljö. Ingen finns längre tillgänglig; med tanke på vår magra biografiska litteratur borde Svenska Akademien ge ut åtminstone Adelborgs två minnesböcker i sin klassikerserie. ”Självbiografiskt” från 1954 måste vara den mest rigorösa barndomsskildringen på svenska, omutlig intill det smärtsammas gräns, en räfst mot det ”herrgårdsfolk” som han uppfattar som inskränkt och inbilskt bortom varje räddning, som ett slags nedsmutsning av den sörmländska natur som livet ut betydde så mycket för denna storstadsmänniska. Men åsikter eller omdömen som i det tidiga författarskapet kunde verka övertagna utan att först ha blivit prövade finns nu på sidorna enbart om de kan styrkas genom lakonisk empiri:

”Något wc fanns icke. En liten torrklosett existerade visserligen, men mer som reserv (för gästande damer). Till dagligt bruk hade man ett flersitsigt, halvmörkt avträde i ett buskage långt borta i trädgården, dit alla fingo bege sig, i ur och skur, sommar och vinter. (Min far betonade ofta vikten av att förrätta sitt behov regelbundet tidigt om morgnarna. Jag nämner detta särskilt, eftersom det kanske är det enda goda råd jag fått av honom, i varje fall det enda jag lagt på minnet och med fördel hörsammat.)”

Sträng och omild förblir Adelborg, men inte längre fördömande. Mycket av det viktigaste hos honom står inom parenteser – däremot nästan aldrig mellan raderna – och parentetiskt kan också hans liv verka. Det utspelar sig på ett kontor, först en mångårig, gogolsk existens i Sankt Petersburg där han vägrar att lyfta på hatten för tsaren och sympatiserar med den revolution han blir vittne till, senare i Stockholm som specialist för äldre svensk litteratur på den tidens väl främsta antikvariat. Åren i Ryssland måste ha varit fulla av umbäranden. I ”Minnen från Tyskland och Ryssland 1909-1918” (1956) skriver han om hur de pengar modern ibland skickar håller honom flytande och hur litteraturen och konsten till sist försvinner ur hans liv; här finns också ett längre förhållande med en kvinna skildrat, hänsynslöst uppriktigt som alltid hos Adelborg, men med en misogyn, homoerotisk torrhet som närmar sig det missunnsamma.
Det kan förvåna eftersom Adelborg alltmer konsekvent kom att vända sig mot just all slags grymhet och förnedring, vad han själv kallar ”översitteri” och ”oförskämdhet”, tillkortakommanden som han tydligt menade sig se hos den i ungdomen dyrkade Vilhelm Ekelund. Ingen har väl med samma klarsyn skrivit om också Ekelunds mer problematiska sidor: om rädslan (?) inför samtiden, önskan att hålla de obildade borta eller nere, om en ensamhet dör för Adelborg just den förhatliga katten blir till levande objekt för Ekelunds växande oförmåga till mänsklig kontakt. Under senare år kom de saktmodiga och idisslande djuren, de fridsamt oförargliga, att stå Adelborg närmast, och om med tass så hunden och inte något av de klösande. Ironiskt kan man tycka, detta återfall i en biblisk-kristen föreställningsvärld.

Varför är Gustaf-Otto Adelborg en så levande författare? Jag tror att det har med hans barnsliga allvar och uppriktighet att göra; han tillhör de sällsynta konstnärer som vägrar att bli vuxna, som inte överger sin ursprungliga förundran inför livet och därför avvisar den vuxenvärldens mognad som tillåter Ekelund att avfärda katten som ”en rolig fan”; för Adelborg är det amoralisk ytlighet, en anpassning förklädd likgiltighet inför vad som är väsentligt här i livet. Men en sådan allvarlig och uppriktig människa blir ofta till en dogmatiker när ungdomen är över, till en halsstarrighetens lakej, och gud vet vad det kostade Adelborg utöver 30 år av tystnad för att rädda sig från en sådan återvändsgränd.
Ändå kommer det väl alltid att finnas unga människor som vill tala allvarligt om vad som är avgörande och bestämmande i livet och Gustaf-Otto Adelborg är en författare för dem, just genom sitt trots, sin olydnad och ovilja att behaga. Redan som barn skulle han ha varit olydig, skriver han, oftare i hjärtat än i det rent yttre. Dock skulle det yttre, i strikt existentiell mening, bli honom allt viktigare med åren. Eller som det heter om Upsala i en mycket adelborgsk förening av dödligt allvar och bitsk komik: ” Det torde vara mer än vanligt svårt att i denna stad göra sig omedelbart gällande som människa”. Också en sådan mening skulle Thomas Bernhard ha gillat.


Richard Swartz är medarbetare i SvD.


Stockholm den 23 febr. 2009

Värderade Richard Swartz

Det är inte ofta det känns glädjande att läsa dagspressen och kanske minst av alla DN med alldeles för mycket av kvalmig 68-vänster mellan raderna.

Så Svenska Dagbladet av den 19 februari med Din artikel om Gustaf-Otto Adelborg. Du har i denna artikel på ett utomordentligt sätt plockat fram det väsentliga hos Adelborg som inte bara Malmberg tidigare missat, utan även de flesta andra som känt sig kallade att skriva om honom och hans författarskap.

Adelborg blev i början av 1900-talet en av min morfar Karl Börjesson mycket värderad medarbetare i hans företag Björck & Börjesson. Om Adelborg som branschman – specialist på rara äldre böcker – är det egentligen alldeles för litet känt. Alla känner t.ex. inte till att det var Adelborg som hjälpte British Museum i deras arbete med Linnésamlingarna i London. Han var en av de få i världen med de kunskaper i ämnet som krävdes.

Adelborg lärde jag känna redan i tio-årsåldern men alldeles särskilt när jag var lite över tjugo år gammal och nybliven antikvariat-bokhandlare. Jag hade ibland långa och förtroliga samtal med honom av yrkeskaraktär men även om min morfar Karl Börjesson vilken 1901 hade grundat Björck & Börjesson. Karl Börjesson avled 1941 när jag bara var tre år varför jag tyvärr inte fick uppleva honom. Något år innan Adelborg avled ringde han mig och ville att jag skulle besöka honom på Björck & Börjesson som då hade flyttat till Kungsgatan. Vid detta besök ville han att jag skulle överta hans arkiv rörande Björck & Börjesson. Så skedde också.

Vid detta överlämnande gjorde han mig väldigt rörd när han berättade varför han ville att just jag skulle övertaga arkivet. Om detta skall jag berätta när vi förhoppningsvis träffas framöver. Jag skall inte trötta Dig med mina minnen utan avslutar här med följande.

Bif. En utskrift från min hemsida.
Före 2004 hade jag en hjärninfarkt och under året 2004 en hjärtattack varvid operation vidtogs på Karolinska sjukhuset. Efter operationen fick jag problem med multiorgansvikt och totalt hjärtstopp flera gånger. Låg i respirator i fjorton dagar och svävade mellan liv och död. Efter en och en halv månad på sjukhus är jag mycket medveten om hur skört livet är. Håller därför på att lägga ut min egen och mycket annat i historieväg för att mina närmaste skall ha minnen och kunskaper om det som varit. Jag har hjälp med detta arbete eftersom jag idag har vissa svårigheter.

Till sist. Varmt tack för Din väl skrivna och i positiv ton hållna artikel om Gustaf-Otto.
Vänligen
Roland de Thorest de Thorey


Bilder



Herr Adelborg vid sitt skrivbord på Björck & Börjesson år 1937.




Gustaf-Otto Adelborg och Erik Rosén i sitt kontor på Björck & Börjesson, 2 tr, år 1960/61. Strax innan företaget flyttade till Kungsgatan.
Foto: Bo Appeltofft.

Böcker av Gustaf-Otto Adelborg.


Uppsala 1907. Wahlström & Widstrands Förlag, Stockholm.




Uppsala 1908. Wahlström & Widstrands Förlag, Stockholm.




Stockholm 1923. Björck & Börjesson, Stockholm.




Stockholm 1952. Wahlström & Widstrands Förlag, Stockholm.




Stockholm 1954. Wahlström & Widstrands Förlag, Stockholm.




Stockholm 1956. Wahlström & Widstrands Förlag, Stockholm.


Sidan under utveckling.


Back to www.bjorckochborjesson.se - main page.

redmarb.gif