Back to www.bjorckochborjesson.se - main page.

Karl Börjesson.
av Axel Bergman.
Ur "Några profiler från Sveriges första socialdemokratiska ungdomsklubb."
Notiser från arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Nr 4, årg. 23, 1949.

Karl Börjesson var endast en sexton års pojke när han bildade Sveriges första socialdemokratiska ungdomsklubb, men brinnande i anden och utrustad med en flödande vältalighet, därtill energisk och gåpåaraktig som få. Efter ett års verksamhet hade klubben ett hundratal medlemmar, varav åtminstone tjugo var smittade av den Börjessonska energin och entusiasmen. Årsdagen efter klubbens bildande ägde en festlig sammankomst rum i lokalen Tunnelgatan 14, där högtidstalarna var Hjalmar Branting och Karl Börjesson. Klubben ägde flera betydande diskussionskrafter, väl tränade i oratoriska utsvävningar, en del skarpa huvuden och en del frasmakare. Börjesson hörde icke i påfallande grad till någondera kategorin, men han var säkerligen den mest aggressiva. Hans ofantliga lätthet att tala, hans klara argumentering, den lågande entusiasmen och det energiska framförandet förskaffade honom lättare en oratorisk seger än månget spirituellt och skarpsinnigt anförande. Hans säkra talegåva uppskattades tydligen även på högre ort inom partiet, ty efter några år anlitades han som talare vid första majdemonstrationerna. När tidningen Brand startades 1898, så var Börjesson, om också inte redaktör, det var en ungherre på tjugo år, Arthur Högström, i egenskap av ekonomichef, själen och den drivande kraften i den nya tidningen.

Brand var inget lysande företag, den kunde endast uppehållas medelst lösnummerförsäljning, men klubben hade en hel del arbetslösa medlemmar, som stod i och sålde tidningar på fackföreningsmöten, på kaféer och utanför verkstäderna. Särskilt första majdemonstrationen var en stor dag för tidningen. Till denna ökades alltid upplagan med några hundra exemplar. Ett år hade man särskilt knepigt att få ut tidningen i rätt tid till demonstrationen. Man resterade i skuld till boktryckaren, och han nekade kredit. Tryckningen kostade 120 kronor, och inte ett exemplar lämnades ut med mindre än att dessa pengar inbetalades.

Nu var goda råd dyra, föreningskassan var länsad till sista öret, och någon insamling bland medlemmarna var inte att tänka på. Börjesson fick emellertid en idé. Han sammankallade några av klubbens driftigaste och intelligentaste medlemmar, gav dem i uppdrag att skaffa en dragkärra och tåga upp till boktryckaren på Kungsholmen. Själv skulle han, med sin veckoavlöning och en sparad tia, stega in till boktryckaren och med 40 kronor beveka honom att utlämna tidningen. Det var själva första maj, och arbetarna slutade klockan ett. Strax före denna tid infann sig Börjesson och ”expropriationstruppen” på tryckeriet. Boktryckaren ville först inte höra talas om några avbetalningar, men inför Börjessons oljade vältalighet föll han till föga så vida, att han medgav, att en tredjedel av upplagan skulle få uttagas.

Faktorn fick order, och pojkarna började att lassa tidningarna på dragkärran. I samma ögonblick blir faktorn inkallad på kontoret och ombedd att medtaga manuskripten. Börjesson påstod, att ett rysligt tryckfel hade insmugit sig i en artikel, och fordrade att få resten av upplagan omtryckt. En het debatt uppstod mellan de tre herrarna på kontoret. Något fel kunde inte upptäckas. Börjesson bad om ursäkt och lovade att följande dag ha pengar med sig och hämta restupplagan.

Döm om deras förvåning, undantagandes Börjesson, då de på tryckeriet upptäcka, att hela tidningsupplagan är försvunnen.

Nåja – de stodo inför ett fait accompli – pojkarna hade begagnat sig av faktorns bortovaro och släpat med sig den. Det var inget att göra åt saken. Börjesson sökte ursäkta dem, men hans ord om ”beklagligt misstag” mottogs med hånleenden. Om han nu betalade de felande 80 kronorna dagen därpå, så var ju ingen skada skedd, menade Börjesson. Och därvid blev det. Hela upplagan slutsåldes första maj, boktryckaren fick sina pengar, och klubbens ekonomi hade i ett slag förvandlats. Första majdemonstrationen var klubbens stora dag. Man deltog i den med egen fana och vanligen egen talare, Börjesson.

Klubben höll en tid sina sammanträden i ett kaférum, Hötorget 13, där nu Pubs palats reser sig. Klubbens fana förvarades i nämnda kaférum. När man en första maj skulle avhämta den, befanns den vara pantsatt för – 6 kronor pilsner. Börjesson måste med egna pengar lösa fanan, men beslöt att vid första tillfälle låta de törstiga herrarna betala sin andel.

På kvällen första maj höll klubben en festlighet på gamla Lidingöbro värdshus. Det var en synnerligen begärlig tillställning, i det att man för det facila priset av 2 kronor erhöll smörgåsbord, varmrätt, pilsner och brännvin samt tillfälle till dans. Ingen försummade denna efterlängtade fest. Börjesson som administrerade biljettförsäljningen, hade en förteckning på ölkonsumenterna från Hötorget 13. De fick nu lösa sin entré med 2 kronor plus ölskulden. På så sätt fick han igen sina slantar. Fanan förvarades för framtiden hemma hos Börjesson.

Vid en av dessa festligheter på Lidingöbro värdshus exekverades och dansades Kväsarvalsen för första gången i Sverige. Det var skriven av den geniale tecknaren Arthur Högstedt, som spelade den på fiol.

Mot slutet av nittiotalet hade klubben fått så pass stadgad ekonomi, att Börjesson vågade realisera ett länge närt projekt att utgiva den ryske anarkisten Peter Krapotkins Kampen för brödet. Det var ett bokverk på 200 sidor, och med dess utgivande kan man säga, att Börjesson lade grunden till sin framtida verksamhet. Boken blev en framgång, som sporrade till nya ansträngningar. Förslag var också å bane att fortsätta på den inslagna vägen, men dessa planer avklipptes genom Börjessons avresa till Finland, där han erhållit en förmånlig anställning vid ett av Helsingfors största antikvariat.

Vid sin återkomst från Finland startade Börjesson i kompani med den svedenborgianske pastorn A. Björck bokförlagsfirman Björck och Börjesson, som han skulle driva med så stor framgång.

Börjesson blev på sin tid mycket häcklad för att han hade djärvheten att förlägga Strindbergs nidskrift Svarta fanor. Man ville i detta blott se en spekulation, ett begär att förtjäna pengar. I verkligheten torde det inte alls ha förehållit sig så. Börjesson hade varit mycket tveksam, och det var först efter sin gode vän Hinke Bergegrens bearbetning, som kommer till synes i Svarta fanor, hade sagt på tal om boken: - ”En diktare som Strindberg får inte tvingas att tiga. Vad han har på hjärtat måste han få säga ut, han må ha aldrig så orätt.” –

Dessa ord blev avgörande, och Svarta fanor kom ut.

Kalle Börjesson var under hela sitt liv minnesgod mot forna kamrater i klubben, och mer än en kan vittna om den handräckning de erhållit av honom. Hans affär tog honom fullständigt, och någon tid till politisk verksamhet fick han aldrig mera.

Han var nog till slut långt borta från de svärmiska idéer, han i ungdomen omfattat med sådan lidelse.


Back to www.bjorckochborjesson.se - main page.